Kuliga kulkast för ett år sedan

Igår började så äntligen min verklighet att bli som den alltid brukar vara… jag fick träna! Det vore kanske ett hån mot mina friidrottskollegor (och alla andra atleter) att använda ordet “träna” just i det här sammanhanget, men jag fick åtminstone röra lite på mig under strukturerade former och under uppsyn av en sjukgymnast

Det är ett stort steg! För nu har jag ett rehabschema att gå efter. Och jag kan planera mina dagar och jag kan se framför mig hur jäkla frisk och stark jag kommer att bli!

Mitt “träningsschema” består av följande:

* Cykel 2* 15 min

* Magliggande bensparkar (helt UTAN vikter!)

* Ligga på rygg och spänna låret i omgångar 3*5 sekunder * 10

* Tåhävningar (UTAN vikter)

* Gåträning i form av “tuppgång” och “rulla på foten”

* Sidliggande benlyft för att få kontakt med rumpmuskulaturen 2*10st/ben

Ja… ni ser ju… låter jobbigt va? Det jobbiga nu ligger inte i den fysiska biten utan i ATT GÖRA DET! När något blir så banalt och tråkigt (ja ni hörde, jag tycker att det är TRÅKIGT!) så tenderar det ibland att kännas en aning meninglöst och man kanske inte gör allt så bra som man kan göra det. Men: jag ska faan sätta världsrekord i rehab! Om det så är det sista jag gör.

Nu ska jag iväg och träna skallen lite. William och jag ska ha ett snack och planera för framtiden.

Vi hörs inom kort. Kram och kram och kram (jag är lite kelsjuk just nu känner jag )

Glad men nervös...

Då var det äntligen dax! Eller ska jag verkligen säga “äntligen”?? Börjar bli riktigt nervös inför operationen nu… det pirrar i magen och jag märker att jag går runt och är lite orolig… Min kompis Challe har gjort operationen innan och hon säger att det kommer att gå bra (givetvis) men att jag kommer att ha JÄTTEONT efteråt!

Veckan som gått har faan varit en av de tråkigaste i min livshistoria! Jag har inte gjort NÅGONTING av värde (även om jag har försökt att vara driftig och duktig) och när jag har gjort något som kan likna något “av värde” så har det tagit max en timme och sen har jag suttit och rullat tummarna igen. Okej, jag ska inte ljuga; en och annan fika med vänner har det väl blivit också

Jag är ledsen att mina uppdateringar har låtit vänta på sig men det blir så när jag inte har en lista med tusen punkter att göra. Jag tappar i effektivitet. Känner ni igen det? Jag jobbar alltid som bäst med kniven mot strupen!

Nu ska jag fixa det där duschmedlet Descutan och sen ska jag försöka få någon form av lunch i mig (aptiten försvinner också när man inte tränar!).

Vi hörs imorgon hoppas jag! Kramar och kramar igen // Nadja

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: jag blir otroligt glad av alla mail och mess som jag får från er läsare och jag inspireras och muntras upp nästan jämt! En person som ofta gör mig glad och kommer med kloka råd lättsamma skämt är författaren Niklas Krog. Innan EM i Barcelona fick jag det här mailet som jag gärna delar med mig av till er. Och ja, jag har frågat honom om lov

Fantastiskt kul att du blev uttagen till EM! Jag vet inte hur säker/osäker du var att få åka, men jag studsade till i TV-soffan när jag hörde ditt namn räknas upp i Sportnytt. Fasen, det är ju den där energisprutan som har tagit sig tid att skriva mejl till mig.

Men då lyckades jag få in musen i ett hörn och satte foten på en sidan och förde långsamt burken mot den, bakifrån. Nu kan du omöjligt komma undan, tänkte jag. Men just som jag skulle smälla ner burken satte den fart framåt, upp på min fot, in under mina jeans och fortsatte uppför benet, alltså på insidan av jeansen. Det gick på ett ögonblick. När jag kände den vid knäet fattade jag vad som hänt och hoppade och sprattlade i panik, tills den ramlade ut. Inte mitt allra stoltaste ögonblick. Men då var den iaf så omtumlad att jag kunde ta den i burken och släppa ut den i trädgården.